Sitter i min säng under min värmefilt och läser bloggar till ljudet av trummor från musikhuset. Mitt rum vätter ju rakt mot våra replokaler så får ofta lite gratis musik på rummet, dock kunde jag klara mig bra utan ett konstant upprepande av fyra takters trum-kråka. Men det stör mig inte så mycket, till skillnad från mina icke-musikare-grannar. De brukar fråga ibland ifall våra trummisar fått fnatt när de spelar samma sak om och om igen. "Det bara är så" svarar jag då, för så är det ju. 

 

Jag plockade upp bloggen för jag ville prata om en sak. Och kanske tipsa lite också. 

Jag har börjat följa en sån härlig bloggerska som heter Hanna Persson, och hennes blogg HanaPee är något av det roligaste jag läst. Mest för att hon är så rolig när hon skriver men hon är också så himla smart. På köpet så är hon även en riktig feministkämpe vilket leder in mig på dagens ämne.

 

Feminism har blivit ett så svårt samtalsämne idag, eller både lättare och svårare på olika sätt. Det är mer öppet idag men samtidigt mer missförstånd och extremistgrupper åt båda håll.

 

Mina ögon öppnades för feminism när jag nyss hade fyllt arton år. Jag förstod det inte riktigt innan, fattade definivt inte vad ordet "patriarkat" betydde och inte heller varför alla tjatade så mycket om strukturer. Men när jag helt plötsligt började förstå så slog det mig i ansiktet, allt på en gång. Helt plötsligt såg jag förtryckande normer, kränkande språk, oförsvarligt beteende och sociala strukturer. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur det kunde undgått mig i arton år. Jag listade ganska snabbt ut det, och det hade ingenting med förnekelse att göra, utan rotade sig i vad samhället hade fostrat mig till att tycka "är okej". 

 

Jag är inte utbildad i feminism på något annat sätt än att jag är född- och identifierar mig som kvinna och har fått leva med effekterna av det. Jag förstår till fullo att det finns många som inte har anammat feminismen, då jag som kvinna och även uppfostrad med god moral, förstod det först till fullo när jag fyllt nitton år, plus med en hel del hjälp på vägen. Jag menar på, att hålla en diskussion eller ställa anklagelser mot någon som inte håller med om feminism - går inte - om denna personen inte själv har fått upptäcka och se strukturerna, patriarkatet. För hur ska du kunna bevisa normer för en person som aldrig upplev det?

 

 

Utbilda!

Först när personen har fått lära sig, tvinga sig själv att se vad en som utsatt kvinna ser, först då kan du ifrågasätta denna persons resonationer. Men det funkar inte så i praktiken. Jag vet ju hur jag själv skulle reagera. Jag ifrågasätter på en gång. Ställer motargument. Blir arg. Tappar humöret. Frågar om personen är dum i huvudet. ("Ser du min orättvisa nu när jag skriker och hotar dig?") Vi känner igen oss. 

 

Du har rätt att bli arg!

Fortsätt ifrågasätta, men gör det på rätt sätt! Går du in i en diskussion med taggarna utåt så kommer din motpart göra detsamma. Vill du vinna argumentationen? Sätt dig in i den andres situation! Försök förstå varför denne inte håller med om feminism och arbeta där ifrån. Lyssna och ge relevant respons utan att bli arg. Lägg upp verkliga motiv och händelser. Testa varandras teorier. Ibland kanske du inser att det faktiskt ligger en del vettiga argument bakom allt det som en finner så motbjudande.

 

Oavsett vem du pratar med så är feminismen det mest logiska och moraliska svaret. De har bara inte förstått än, och det menar jag inte på ett nedvärderande sätt, utan uppriktigt. 

 

Håll uppe modet! För allas framtida välbefinnande.